Vinterfåglar

På en klassåterträff I en hembygdslokal Hördes "Hits of the Nineties" och svammel och skval Som emellanåt steg till ett upphetsat, jublande skrik. Det var hemkoka då, det var tvåstjärnigt nu Då var det fråga chans. Nu var det barn och fru Men I övrigt så var hela klassen sig ganska så lik. Som de pojkar och flickor de varit en gång Stämde de upp I sin vackraste sång De sjöng: "Sparka boll och dricka té Heja heja klass 9C." På en filmpremiär I en svensk huvudstad Där pågick en färgglad gigantisk charad Vari alla gestaltade framgångsrik, lycklig och chic. Det var skådisar, kindpussar, snittar och drinkar Plastikopererade tanter I minkar En stjärnglans som glittra och glänste så gott som det gick. Och på scen stod en stjärna som återfått livet Och tjöt när hon juckade mot mickstativet: "Det gör ont. Men jag är van Vid den trendsäkra, stenhårda stan." Till en vild karaoke och gapande sång Där satt han som var clownen I klassen en gång Med fixerade ögon och ansiktsuttryck utav sten. Och de män som vann pojkhockeyguld nittiotvå Stod I ring runt om honom och hejade på För det hade minsann blivit hans tur att gå upp på scen. De skrek: "Sjung Smells Like Teen Spirit" sjung vad du vill! Nåt kul ska väl till och med du duga till. Bara sjung för fan! Nåt alla kan Och bevisa att du är en man!" På en filmpremiär, på en herrtoalett Där tändes en handrullad, söt ciggarett Mellan två röda läppar som formgivits med silikon. Och en filmproducent drog upp gylfen och sa: "Tack lilla gumman. Det gjorde du bra" Och han pussade pannan och knallade därifrån. Och hon som satt kvar var som skapad för mingel. Modellartat vacker men ohjälpligt singel. En pupertetspojks våta dröm Med en blick lika iskall som öm. Men på en filmpremiär denna magiska kväll For en toadörr upp med en rasande smäll När modellen for ut ur sig själv och sitt glittrande liv. Hon klöste och sparka och vråla sig ut Och slog hål på the Ark-Jepsons målade trut Och flög in I en taxi med högklackat vinglande kliv. Och hon skrek åt chauffören att: "Kör bara kör! Du får allt jag äger! Åh, snälla jag dör! Min portmonä, min telefon. Bara ta mig långt bort härifrån." Ur en hembygdslokal fylld av hånskratt och skrik Flydde clownen sin upprörda klass och publik Och han skrek: "Jag blir aldrig Jag blir aldrig. Jag blir aldrig som ni!" Och där ute låg landsbygd och snö mil på mil Så helt sonika stal han en klasskompis bil Och att han inte hade nåt körkort det strunta han I. Och där glänste landsvägen glashalt och kallt Men nu tänkte han högt att: "Jag skiter I allt! Det är dags att leva eller dö!" Och försvann I ett moln utav snö. På en riksväg 23 några mil ifrån Kumla Stod fotomodellen och famla och fumla I handväskan efter en tändare och ciggarett. Midvintern bet hennes barbenta hud Hon var ensam I världen och bortglömd av gud Sedan taxi-chauffören försvunnit precis som hon bett. Det var knäpptyst och kolsvart. Knappt stjärnorna sken. Det enda hon hörde var vinden som ven. Det var mil till närmsta vän och hus Men då såg hon ett strålkastarljus. I en nystulen spinnande svart BMW Satt en clown bakom ratten på riksväg 23 Och det kändes som vintern blev vackrare varje minut. Ur radion strömmade drömmande toner Och snöstjärnor mötte hans färd I millioner Och himlen var större och svartare än nånsin förut. Då stod hon där plötsligt I vägbanans mitt En ängel av is klädd I skinande vitt. Hon stod majestätisk, stolt och blek Medan bromsarna gnissla och skrek. Och bilen spann runt men till slut stod den still Så han öppnade dörrn och sa: "Kom med om du vill". Hon frågade: "Vart då?" Han svarade: "Ingenstans". Hon sa: "Du kan inget få för jag har inget kvar." "Inte jag heller" gav clownen till svar Och de såg på varann mitt I snöstormens virvlande dans. På hennes kind sken en stjärna en stelfrusen tår Och snön hade blekt hennes rågblonda hår Hon sucka djupt "Låt gå." Skaka snön ur sitt hår och klev på. Över stad över land I en stelfrusen nord For en clown och modell utan mål eller ord Från förklaring, förhoppning, förväntan och frågor och krav. Han var så vilsen en människa kan kan bli. Hon var förlorad men äntligen fri. Då nådde de plötsligt ett kolsvart och stormande hav. Han stannade bilen de såg på varann. Blickarna suckade tårarna rann Och vinden sjöng till liv och till tröst Men då hördes hans bristande röst. "Jag kanske är galen. Jag kanske är kär Men jag sväljer min själ om det slutar så här. Om detta var allt vi var tänkta och menta att bli." Och hon föll I hans famn och sa: "Det tar inte slut. Min älskade vän. Jag har sett det förut. Det finns vägar som bara är öppna för såna som vi" Snart skulle morgonen återigen gry Men än fanns det tid för att älska och fly. En kyss, en storm, ett motordån. Sen gav de sig av därifrån. På en filmpremiär börja festen ta slut. Ur en hembygdslokal vingla klassfesten ut. Var modellen och clownen blev av är det ingen som vet. Det var glömt att de ens hade givit sig av Men över ett kolsvart och stormande hav Där såg den som orkade titta en snövit komet.