Jone Havsfärd

Bäst som skeppet låg för ankar

Under strandens gröna bankar,

Då stod skepparen på däck och skrek:

Hej, västanväder, blås!

Hej, I jungmän och matroser,

som förlusten er bland roser,

glömmen lundens turturduvor

för den salta vågens mås!

Och se, här går skeppet

på den saltande våg,

och små dalmasar hänga

i dess tackel och tåg

och den krigsherrn där på backen

med den bakåtböjda nacken,

han som super bakom seglet,

är kaptenen, glad i håg.

Men all skyns och djupsens drakar

gny och spy, och skeppet skakar,

så att skepparn tappar flaskan

mitt i havets vilda göl.

Då i vredesmod han ryter:

Det är nätt att skutan flyter.

Vem är tjockast av allt folket?

Vi få kasta ut en knöl.

Och se, här står Jona,

den beskedelige man!

Han är stor och grov och vördig,

som en sådan karl står an.

Han är blek om anletsdragen,

och han håller sig för magen

man kan se att han är ganska sjuk

och önskar sig i land.

Men vi veta ut av skriften,

huru Jona slapp ur griften,

se'n han drivit långt och länge

uti havets vilda svaj

Och här visas hur syrtuten,

när som valen stängde truten,

Vart beskuren och förvandlad

till en något spräckt kavaj.

Och se, här går Jona

på den grönskande strand!

Hur han ler emot en skylt,

som sticker ut på vänster hand!

Och se, här står han vid disken

och begär en sup på fisken,

och jag önskar samma goda

åt var yngling i vårt land.