Stolta stad!

Jag nu glad

Förglömmer ditt prål,

Ditt buller, larm och skrål,

Dina slott och torn.

Movitz, blås i ditt horn!

Böljan slår,

Båten går

Bland jakter och skutor spanjefararn står

Segelstinn,

Går snart in

I Cadix och Dublin.

Nalle, vill du ha nötter? — Gå inte så nära björnarna! — Stilla! Nymfen sjunger och sefiren följer hennes stämma

Klang och skott!

Kungens slott

Mot skyarna höjs

Och ögat ömt fönöjs

I en åldriger dal

Syns en arsenal

På en mur

Syns en kur

Med gluggar och flaggor, mordgevär och lur

Från dess vall

Dån och knall

Från bergen återskall

Vågorna glänsa och glittra, de svalkande ilningarna förnöja. — Kostar det på, Movitz? — Gutår! — Men se vid stranden snett över! Se vad blågula och gröna bilder som timra i skuggan av den upp- och nedvända mörkbruna kölen. Hamrarna knacka så tätt. Märker du åt höger en grekisk tempelbyggnad på en höjd? Och nedanför i vattubrynet, — se vad för en skog av gungande master med fladdrande vimplar. — Solen baddar, klockorna ringa, trummorna dundra, fanorna fläkta, pikarna glimma, klockspelarn drillar och klämtar. — Korken ur buteljen! — Movitz kastar hatten och peruken i böljorna, och dricker hela världens skål. — Klang i hornen! Vila på årorna. Sjung, Susanna!

Vad jag ser!

Ulla ler

Solhatten i hand

Med rosen röda band

Bröstbukett, gröna blan

Nopkinskjol, falbolan

Skön och känd

Snörd och spänd

Hon hoppar ur båten med en kullrig länd

Kära du

Jag rev nu

Mitt förklä mitt itu

Raljeri!

Lät nu bli

Jag skulle bara gå

Till slaktarhuset. — Nå!

Men nu sitter jag här

Det i hjärtat mig skär

Innankort

Vår transport

är framme. sitt stilla, tag min ros ej bort!

Förr, mossiö

Skall jag, mö

I dessa böljor dö