Jag har somnat i stillhet och sen
Vaknat i mörker igen
Det bor en tvivlare i mig
Du går i världen på helt annat sätt
Rak i ryggen och blicken stadigt fäst
Det ligger ett lugn över dig
Om hundra år är det ändå ingen jävel som bryr sig
Om hundra år är allting säkert glömt och förlåtet
Jag kan kämpa i timmar och sen
Ändå Fastna i cirklar igen
Och jag är rädd för att göra fel
Du glider lätt obrydd fram
Och tar vad än dagen ger för hand
Med ditt perspektiv är du alltid fri
Om hundra år är det ändå ingen jävel som bryr sig
Om hundra år är allting säkert glömt och förlåtet
För vadå? Vi kommer ändå alla dö nångång
Önskar jag var lite mer som dig när tvivlet brinner
Du ger ett finger åt skiten och allting rinner av dig igen och igen
Och Du ler och säger sen
Om hundra år är det ändå ingen jävel som bryr sig
Om hundra år är allting säkert glömt och förlåtet
Tror du att nån minns oss två?
Att liksom världen bryr sig då
Om våra skador och sår
Om hundra år?
Tror du att nån minns oss två?
Att liksom världen bryr sig då
Om våra skador och sår
Om hundra år?
