APOC och jakten på självförtroendet - kapitel 1, del 2

Han går på trottoaren.

Ja, så heter det, "trottoaren", tänker Apoc, när han i skuggan av byggnaderna går nerför gatan. Samtidigt kommer plötsligt en stor plåtliknande fyrkant farandes förbi. Apocs ansikte lyser återigen upp. Vad är det som låter?!

Rädd för det han inte vet, kastar sig Apoc åt sidan och faller handlöst in i en liten gränd längs med gatans vimmel. Apoc funderar på vad det var för stort plåtmonster men så kommer han på det, mamman hade ju sagt till sin lilla tvåbenta varelse att det hette buss.

Försiktigt fortsätter Apoc vidare nerför gatan som leder fram till en grusgång vid den stora Stadsparken. Mycket märkligt, där trottoaren slutar ligger ett myller av såna här hårda små grå. Apoc reflekterar och funderar. Överallt där han går ser han saker han aldrig sett förut. Höga, långa pinnar med gröna toppar och strån och färgglada bollar i olika former som smyckar vägen där han går, utforskande genom parken.

Apoc fortsätter att gå. Bakom en kulle hörs ljudet av rop och skratt och sakta smyger han sig fram för att se vad det kan vara. På andra sidan kullen upptäcker han en massa tvåbeningar i hans ålder som springer runt och jagar en rund, mjuk sak som de passar fram och tillbaka på en stor plan. Nyfiket smyger han så nära han kan utan att bli upptäckt.

En bit ifrån, med ryggen mot Apoc, stannar en pojke till och ropar högt:

-Emmanuel, det är så här vi på Brotorpsskolan gör mål, se och lär!

-Äsch, passa bollen nu Liam, sluta vara så kaxig! ropar någon tillbaka från andra sidan planen. Pojken tar i allt han kan och skjuter fotbollen högt upp i luften.

Apoc tänker för sig själv, det här är alltså skolan..

Tankarna virvlar i hans huvud och en känsla av ensamhet och saknad drabbar honom. Han vill också gå i skolan, springa omkring, leka med vänner och hitta på nya saker.

På andra sidan planen ser han byggnaden med den vita klockan upphängd på väggen, den stora porten och skylten BROTORPSSKOLAN. Där vill jag också gå, imorgon ska jag våga, tänker Apoc.

SWIIIISCH! Som från ingenstans kommer den runda mjuka saken flygande tillbaka över planen, rakt emot Apoc som ligger gömd i buskarna. Snabbt som blixten skiner Apocs ansikte upp med full kraft. Han sätter händerna framför sitt ansikte, som för att skydda sig, men barnen hinner ta bollen och fortsätter att spela. De verkar inte ha sett honom. Vilken tur, tänker Apoc när han smyger tillbaka samma väg som han kom dit.

Apoc vandrar tillbaka hem till Arkadhallen. Han är trött efter en dag fylld av mycket intryck och känslor. Madrassen känns mjuk och tillåter honom att flyga iväg till drömmarnas land.