Arton nätter, nitton dagar

18 nätter 19 dagar satt jag vid min moders bädd Jag såg henne slåss med döden Hon var mera arg än rädd Hon var nästan aldrig rädd Med en kropp full av slangar Och en vilja utav stål Förde hon den kampen tills hjärta slutade slå För sin död kan ingen rå på 18 nätter 19 dagar satt jag vid min moders säng Varje dag sa hon åt mig... snälla du... Ta mig hem, ta mig hem, ta mig hem, ta mig hem Jag såg aldrig några tårar???? Gav aldrig efter för sin svaghet Gav sig aldrig utan strid Men allt har sin utmätta tid Inte mycket man kan göra, finnas där som ett slags stöd Hur hårt man än slåss kan man inte besegra sin död Men hon gjorde ett gott försök 18 nätter 19 dagar satt jag vid min moders säng Varje dag sa hon åt mig... snälla du... Ta mig hem, ta mig hem, ta mig hem, ta mig hem Men även stålet vittrar sänder Det förtärs av tidens tand Jag sökte hennes blickar, och jag kramade hennes hand Jag fick ett leende ibland Jag tror aldrig att hon visste, det alla andra förstod Att hon var påväg till andra sidan Till andra sidan bron över Karons mäktiga flod 18 nätter 19 dagar satt jag vid min moders säng Varje dag sa hon åt mig... snälla Rolf... Ta mig hem, ta mig hem, ta mig hem, ta mig hem...