Gävle

Det handlar om någon annan Säger liftaren till slut Jag känner mig rätt vilsen Jag kan erkänna det nu I bilen på väg mot skymningen Ensam på vägens grus På horisonten går gamla minnen Och dagens sista ljus Du är den enda jag nånsin älskat Viskar hon och fäller en tår Men jag är sen länge förlorad Jag hoppas du förstår Om ens för ett ögonblick Kan det bli som förut Och från baksätet i Volvon Ser hon blixten slå ner När dom kör in mellan stadens hus Nu slår regnet över torget Där den oskyldige skjuts Prinsessan kammar håret Och gud har sålt sitt hus Här håller du handen stadigt För att inte verka svag Men i ditt ärriga ansikte Dröjer ångerns pärla kvar Och din favoritpoet Säger ingenting just nu Under gatlyktan på hörnet Bryter bödeln ihop När han inser att världen är sjuk På en av kvarterets balkonger Står tv-kockens son Omgiven av vänner Vänner han växt ifrån Han berättar om sin pappa Och sin längtan söderut Hur han lärde sig att fäktas Och klyvas mitt itu Och den stora tystnaden Klart den skrämmer mig ibland Han håller handen på revolvern Bakom ridån hör han röster som ropar hans namn På en ensam stol i baren Sitter stadens sista skald Med blicken fäst i lågan Spelandes i hans hand Han vinkar till sig servitrisen Hon tömmer sin karaff Och han viskar Jag har förlorat Och jag avtjänar mitt straff För tiden jag levt på månen Mitt liv bakom en mikrofon Men ljuset har redan slocknat Och servitrisen gått därifrån Tänk en kyss i en trappuppgång Och att bli som förut Han släcker sin cigarett Och reser sig upp, tar jackan och går Och när solen går upp sörjer ingen hans vår