Trubbel

Nu lyser ängarna av sommarns alla blommor Nu surrar bin, och fåglar sjunger överallt Nu stryker vinden genom trädens höga kronor Men i min trädgård är det visset, mörkt och kallt Här är det risigt och förvuxet, fult och snårigt Och lika hopplöst grått och trist som i mitt bröst Där ute doftar det av sommarns alla dofter Där är det sommar, men här inne är det höst Jag levde lycklig här med dig och mina katter Ett liv i synd och utan omsorg att bli frälst Försonad med min karaktär, för jag har aldrig Förmått att säga nej till någonting som helst Och inte nekat mig det ena eller andra Och levat livet, tills jag krossades en dag Det börja med att du bedrog mig med en annan En som du sa var mycket finare än jag Vårt gräl tog veckor, ropen blandades med gråten Och jag blev grundligt jämförd med din fina vän Tills du bekände att hon givit dig på boten Då blev det dödstyst här i trädgården igen Och från den stunden blev den kvinnan dubbelt hatad Hon hade lekt med dig, med oss ett litet slag Och tänk jag kände det som även jag var ratad Jag ville slåss, och gick mot mitt livs nederlag Jag kom med hammaren beredd under min kappa När hon kom ut i sidenpuns och sa: "God dag Kom in och slå er ned en stund så får vi prata Jag bara stammade, nu minns jag inte vad... Och jag blev bjuden på likör och cigarriller Och kunde inte få mig till att säga nej Och när vi skiljdes var vi bästisar och bundis Och jag tog saker som du glömt med hem till dig Jag går omkring i mitt pompej, i bland ruiner Jag traskar runt i resterna utav vårt liv Men du ska aldrig ge mig pikar om sekiner Ej heller ska du bli nån annans tidsfördriv! Nej, åt det gamla ska vi binda vackra kransar Och ta vårt liv och mina katter som de är Ty trots all kärleksbrist och trasighet och fransar Dig ska jag älska livet ut, ty dig har jag kär