1952

Det var 1952 När gentlemännen fortfarande fanns Jag vaknade på Amiralen Och morgonsolen brann Det kan varit sommarens första dag Danmarks vackra huvudstad Så såklart att jag ville stanna Men i väskan låg biljetten hem Jag hade lovat både mor och far Att komma hem med alla pengarna kvar Jag hade sett i deras ögon Det kommer aldrig bli något av dig Promenaden till stationen var kort Men min första i ett annat land Jag tänkte att jag glömmer det aldrig Och så blev det ju med facit i hand Djupa andetag En dag ska jag komma tillbaks Med eget liv och egna pengar Om det inte är att fråga efter för mycket En dotter eller en son Och vagnen rullade ut Jag såg inte åt hennes håll Jag frågade inte om namn Jag sträckte inte fram någon hand För så gjorde man inte då Och det enda jag tänkte på Ska hon gå av snart? Då får jag aldrig se henne igen Men i Göteborg satt hon kvar än Det var min slutdestination Jag tror jag såg min far på station Allt kom och hänga på mig Familjens ansvarig för affären Komma hem med nya dokumenten Vi skulle bli någonting här i världen När fick jag sist så många timmar Ensam med mina tankar? Och varför snurrade de bara runt henne? Plötsligt var det allvar Och dags för ett beslut Den värsta av mina dagar Tåget rullade mot Oslo Och jag satt fortfarande kvar Ingen av oss sa ett ord Eller rörde sig från vår plats Det enda jag visste om min framtid Var att den är nu timme efter timme Lugnet kom ombord Jag tror jag somnade in där bredvid När jag vaknade upp så var vi framme Hon stod redan upp, på väg Mot alla regler, vett, etikett Nyss vaknad upp från min dröm La jag min hand på hennes och sa Anders Olof heter jag Hon såg på mig en första gång Och hennes ögon, min Gud, så log hon Och sa, tack för dina fina ord Och för ditt sällskap här ombord Var det i Göteborg som du sa Där skulle jag också gått av