Jag brinner långsamt som skymningen. Du hinner somna och vakna upp igen. För tiden bågnar och rummet kröker sig. Luften ångar och det stiger rök om mig.

Jag tänker på timmarna jag har kvar inspirationen brinner till, glimmar på himlen över denna jorden. Så hög du får svindel av mitt slit med musik är som blodet jag spiller för min familj i en vendetta livet driver mig till vansinne. Ger mig allt för mycket ena stunden tills man har ingenting är som när lyckan kommer, stannar litet tag, försvinner in i dimman med min gamle psykiater. Jag hinner knappt andas. Jag är förvandlad, inte samma som jag en gång var, på min mamma.

Samtiden börjar nå midvinter. Jag brinner, så håller mig varm. Det är istid här. Hör min musik i era nidvisor. En liten hovnarr han leker med mitt liv, liten husses hund och husse lever på gamla meritlistor.

Så jag dränker dom minnena när jag dog och saknade orden brinner inne som mina sinnen.

Jag finner ingen ro. Sicket lågvattenmärke ja precis som er musik där ni typ sitter fast på repeat som en vendetta livet driver mig till vansinne. Släpper det ur sikte en sekund och sen tillbaks i det. Om ni bara visste det är en hunger och den gnager i mig. Jag svär på riktigt när jag blundar hör jag trummorna och baslinjen.

Hur det började och vad som hände sen. Som något att glömma komma ihåg igen. Jag stirrar drömmar in i mynningen så jag slipper känna den mot tinningen. Sicken jävla grej. Det kunde man nog fan aldrig tro men ey jag säger, fråga inte hur jag ser på dig, jag kommer inte ge dig svaret du förväntar dig.

På sätt och vis pissar jag på gravfriden över eran stil ja den betraktar jag som avliden. Som om ni visste, hade ingen jävla aning. För ska ni dissa får ni börja med att höja er som matpriset.