Se de mäktiga moln

Vilkas fjärran höga toppar

Stolta, skimrande resa sig

Vita som vit snö

Lugna glida de fram

För att slutligen lugnt dö

Sakta lösande sig

I en skur av svala droppar

Majestätiska moln

Genom livet, genom döden

Gå de leende fram

I en strålande sols sken

Utan skymmande oro

I eter så klart ren

Gå med storstilat

Stilla förakt för sina öden

Vore mig det förunnat

Att högtidsstolt som dessa

Kunna lufta mig upp

Dit ej världarnas jäkt når?

Och hur vredgat omkring mig

Än stormarnas brus går

Bära solskimrets gyllene krans omkring min hjässa