Då Månen Sken

Han Björn var en stor och fager sven

Till gille han gick en höstlig kväll

Och vinden drog över myr och skog

Då månen sken över gran och häll

De bjuda dig domna och glömma

De bjuda dig somna och drömma

Men den, vars hjärta ett skogsrå stjäl

Får aldrig det mer tillbaka

De bjuda dig domna och glömma

De bjuda dig somna och drömma

Men den, vars hjärta ett skogsrå stjäl

Får aldrig det mer tillbaka

Nu tystnar brått den susande vind

(Då var honom trolskt i hågen)

Där sjunka två ögon i dina

(Han ser åt skogen och har ej ro)

Och leka så blå en evig tro

(Han går, han lyder det mörka bud)

Då månen sken över gran och häll

(Då månen sken över gran och häll)

De bjuda dig domna och glömma

De bjuda dig somna och drömma

Men den, vars hjärta ett skogsrå stjäl

Får aldrig det mer tillbaka

De bjuda dig domna och glömma

De bjuda dig somna och drömma

Men den, vars hjärta ett skogsrå stjäl

Får aldrig det mer tillbaka

Så väntar han döden och båren

Han lyss med oläkeligt ve till suset i furumo

Till drömmar i månljus trår hans själ

(Då var honom trolskt i hågen)

Han vesäll åldras i öde bo

(Då månen sken över gran och häll)

De bjuda dig domna och glömma

De bjuda dig somna och drömma

Men den, vars hjärta ett skogsrå stjäl

Får aldrig det mer tillbaka

De bjuda dig domna och glömma

De bjuda dig somna och drömma

Men den, vars hjärta ett skogsrå stjäl

Får aldrig det mer tillbaka

Så väntar han döden och båren

Han lyss med oläkeligt ve till suset i furumo

(Då var honom trolskt i hågen)

Så väntar han döden och båren

Han lyss med oläkeligt ve till suset i furumo