Vid Ett Fönsterbord Mot Parken

Han satt där redan när jag kom, och stirrade ut mot parken Och det var höst och det var kallt, och fullt av löv på marken En liten grabb som blivit stor och som förlorat på rouletten Som brutits av vinden som ett rö på öde slätten Vår stad är full av sådana som inte vill va med mer Och såna som tog sin roll, gud vete om de ser mer Det rapas upp i riksdagshus och kommunala stior "Men nu finns där nåt för mig", sa han, "i deras profetior?" Man önskar att man vore fri som fågeln under himlen Som flyr sin kos när det blir kallt och grått och trist och rivet Så binds man upp i vilsen ort långt bort från livets vindar Och offret får sin terapi och blir än mer förblindad Men vad spelar det för roll att man sitter här och gråter Och tänker sig till gårdagen som aldrig kommer åter Plötsligt är vi från varann nånstans i människovimlet Och missar till och med den lilla bit vi ser av himlen Till slut tog jag farväl och gick, och ut i nattrafiken Där satt han kvar i röken till salongs- och soulmusiken Som tur fick jag en bil som hjälpte hem den tunga kroppen Där låg jag tyst i baksätet och räknade de röda stoppen