Söndermarken

Så som himlen ser ut en tisdag över skolans kommunala korridorer Klockan fyra i oktober, strax innan det mörknar Och det luktar från bespisningen av halvhjärtad husmanskost Och löven ligger klistrade mot marken Gråvita skyar, tandläkarväder Nån grävmaskin som sliter upp en cykelväg vid fotbollsplan Och nyponbuskar, nyponbuskar, hela vägen nyponbuskar Ser jag när jag blundar och nånstans där så blev jag den jag är nu Jag ser gitarren i butiken, symbolen för att skolka Sagan om ett uppror, drömmen om en högre höjd Ett sjörövarskepp som blåser rätt in i Los Angeles Och stjärnorna som glittrar och ingen jävel når mig nånsin mera En enda ambition, att få brudarna från Berga Att skratta eller gråta och rymma över taken Bort från regelboken, stöveltrampet, tegelväggen, la isla bonita Och de brandgula stolarna man staplar på varandra Och parkeringshus byggdes, ett litet steg för människan Ett stort steg för betongen och den rotlösa känslan Som ännu ett hinder på vägen mot den råa romantiken Och gitarren i butiken och flykten över taken Man la klossar över ängen med små fönster och dörrar Det var slogans överallt från alla medelbeiga firmor Och en skivaffär i centrum som ett hål genom kulissen Ut i verkligheten, drömmen, ut till färgerna man bara ser på bio Vi bilda' band och blåste ringar, drog med handen genom jorden Fyllde naglarna med lera av all yta som vi skrapa' För nånstans under lagren av tätortstimotej Så bredde stora världen ut sig utan farthinder och Konsum-kort och nypon Vi satte båtarna i bäcken, såg dem flyta in i tunneln Kanske vidare mot Vättern och kanalen ut till Nordsjön Över vågorna mot Irland, ut på havet och sen blåsa iväg Och aldrig komma tillbaka mer till bäcken där det börja' Jag ser den gräddgula färgen, den moderna men diskreta En helhet för det enkla, bara fälla upp och skruva Men ändå alltid nåt som ville jaga och förvirra Nåt som inte var Ikea, nåt som inte hade lösningen i kanten Jag hör det inrökta ljudet från en replokal vid tågstation Bland speditionslokaler och bortglömda depåer Det stumma, dova skinnet och basen som darrar I gallret och glaset och det doftar just som asfalt gör om hösten Vi gömde Fibban under stenen, Willes vin i busken Hela dungen var ett mikro-Vegas, ladan bytte hänglås Och ovan allt en himmel liksom silad ifrån kusten Med det lilla som blev över efter vågorna och stormarna och skummet Jag kan inte återvända, en brottsplats måste vila Flyktbilen är dumpad, stålarna är rena Nu bygger vi ett nytt hem, startar upp och börjar om Söndermarken jagar mig men jag är inte där