I Sundbyberg bor det människor lika som bär
Och om de bor nån annanstans kan det mycket väl vara här
Men den där likheten är rätt så relativ
Och att de skulle vara som blåbär är mer en allegori
För även om de har näst intill identisk genetisk kod
Är de där de är av en anledning som bara de förstår
Det talas om bakgrund, om arv och miljö
Om klass och klassresor om välstånd och nöd
Ett visst mått av fri vilja säger blå eller röd
Men det enda som förenar dem är att var och en ska dö
För att undvika missförstånd: jag är ingen biologist
Men faktum kvarstår: döden tar alla oss till sist
Rik som fattig, gammal som ung
Oavsett hudfärg, livmoder eller pung
Alla kilar runt hörnet, alla går över där:
Rätt in i mörkret med liemannen
Och vist är det sorgligt, jag kan itne säga något om det
Bara önska, lätt naivt, att någon kunde ta lärdom av det
