Aposteln

Jag stod vid min båt

den dan när han kom

och tackade väder och vind

för min fångst

Han betrakta’ mej noga

med granskande blick

Han sa: ”Följ mej!”

Då släppte jag allting och gick

Jag lämnade båten

fiskar och garn

Jag lämna’ min hemby

hustru och barn

Först gick vi i dagar

sen gick vi i år

Till sist var vi tolv man

som gick i hans spår

Han drömde en dröm

om en vackrare värld

Nåt bättre än nu

nåt större än här

En värld som var upplyst

av rättvisans eld

där man älska’ sin nästa

som man älska’ sej själv

Han umgicks med horor

och fyllon på stan

Han berättade sagor

för kvinnor och barn

Han sa att han var sonen

och att Gud var hans far

Svårt att ta till sej

för såna som jag

Så klart blev han gripen

och fängslad och dömd

och hängd på ett kors

som straff för sin dröm

När han hade hängt färdigt

fick vi kroppen tillbaks

Vi släpa’ iväg den

till en nyhuggen grav

Då skedde miraklet

han vaknade opp

Vi skötte och vårdade

hans trasiga kropp

När han äntli’n blev bättre

så gav han sej av

Jag vet inte varför

Jag vet inte vart

Själv vände jag åter

till hem och familj

Och mannen jag följde

har jag aldrig sett till

Men inget är längre

som det brukade va

för nu vet jag att han en dag

ska komma tillbaks