Andreas Lundberg Läser Delar Ur Sorgekväde

Kasta en kall blick.

Kasta en kall blick.

 

Där ingenting finns

Skapade du dig,

Å min dotter

 

Ja, mörka sår i mossan,

Som om något slagits för livet där.

Ögonbåge, finger, knä.

Något mycket litet.

Något nästan inte verkligt.

Isen, vinden, trädgårdarna, gravarna,

Alltid vinden. Doften av natt,

Av ingenting och kalla stjärnmassiv.

Spöken i regnet och världens sista gränssten.

 

Ser du familjen där borta?

De är en flock hundar.

 

Jag gick genom din andedräkt

Som genom en dom,

Ut i skogarnas tysta djuphav,

Å min dotter.

Dämpade knallar, som om det betydde något,

Rökpuffar svävande över det sura gräset.

 

Ingenting skriker. Ingenting skriker och faller.

 

Är du här nu? Jag är här.

Jag är fortfarande här.

Jag såg en svärm getingar

Äta en död hare in till benet

På ett par timmar. Jag förstår inte.

Jag är bara här, å min dotter, med sänkt huvud

Och jag hörde alruna, benflöjt och trumma.

En gudinna kom med en vajande skog av armar

Men det var bara en skog.

 

Och ingenting föll.

 

Och en gång kände jag pollen på hjärtats läppar

(det var så ljust, nästan bränt, kan du läsa det här?)

Medan Saturnus bröt sönder oss

Med iskalla fingrar.

För det mörknade och fastän det mörknade

Tänkte jag ditt ansikte blodrött

Som skuret med skalpell ur solnedgången.

 

Min dotter, när tråden klipps av

Faller gud död till marken, inte du.

Mycket liten.

Nästan inte verklig.

Jag kan inte läsa det här.

Var är jag? Jag är nästan inte verklig.

Allt spann bara ut över mörka vatten.

Det är höst och det är jordsvarta spår i mossan

Där du skapar dig.

Det finns en sorg i allt blod

Som är friskare än all glädje

Å min dotter.