Petter Och Frida

Petter var från Knarrhult, en mil från Söderbärke Och Frida var Gnisseltofta, socken uti Närke Hon var glad i karlar och han var glad i kvinns Ja, hör såna tokiga människor det finns Hon gick i skogen och vallade korna på bete Och han gick på vägen och grävde på nödhjälpsarbete Han tjänade tretton och sjuttiotvå i veckan ifall att han snodde sig på Det räckte till snus och till biobiljett Ty Frida, hon skulle ha första parkett Ofta de satt bakom gärdsgårn och kysste varandra Och det hade de kläm på för de hade tränat på andra En kväll satt så Petter med Frida på knät Men hon bara snyfta och snusa och grät Till sist slapp det ur 'na "Åh Petter mig fräls, du måste, du måste nog ge mig en päls" Petter, han gick där och grunnade länge på tanken Till slut gick han in och tog ut några hundra på banken Han köpte en päls ut av äkta kanin Och en söndagsklänning av crêpe de Chine En tjusig pyjamas av silkestrikå Så stor att den kunde de ha båda två Men nu börja Frida att bli lite grann högfärdstokig Och hon tyckte att Petter var kantig och klumpig och krokig (för det var han) Och hon blev så nobel och så kulturell Så hon ville dansa på stans stadshotell Och Petter, han fick ta och hyra en bil Och till Askersund for de av som en pil Och in på hotellet klev Frida med nosen i vädret Men Petter, han stod där med tummen i svångremmalädret Ja, se Frida den släppte de in utan prut Men Petter, den tog de kastade ut I pjäxor och skinnväst och utan rosett Man kommer ej in uti stans socitet Och som jag sa i början Han var från Knarrhult, en mil från Söderbärke Och hon var Gnisseltofta, socken uti Närke Hon var glad i karlar och han var glad i kvinns Ja, tänk såna konstiga mänskor det finns