Tankar i Ligurien

Om man lever i en ankdamm

Och är fullständigt tillfreds

Tror man snart att gölen är en ocean

Då blir näckrosen en urskog

Och man själv en mänskilghet

Och på varje fråga har man själv ett svar

Och allt bortom horisonten, känns skrämmande och fel

Som ett onaturligt, obegerpligt spel

Då blundar man och jäser av självbelåtenhet

Och dumheten blir snart ens religion

Då sitter man i Stockholm, i Lund och Göteborg

Tre flugskitar i utkanten av världen

Och bedömmer och förkastar, på krogar och i kök

Och avgör vad som har och saknar värde

Där vet man mer om Kina

Peru och USA än dom töntar vet som lever där var dag

Man behöver inte fråga dom själva hur det är

Och man behöver verken läsa eller resa

Det är som om man i Kairo kräver köttbullar med lök

Som smakar som om mamma hade gjort dom

Eller som att på cafèer i Paris, betälla sill

Och om dom tvekar peka tinningen emot dom

Som att hålla Bajen före en sketen pyramid

Och en schottis före Beethovens mystik

Då blir man sån som tysken är i Norditalien

Och då får man all den kärlek man förtjänar

"Ja, kärleken är vacker det är människan som är ful."

Som Wennerberg säjer när han är på örat

Ska man skylla på systemet eller kanske på sej själv?

Vem bestämmer vad man anser man ska göra?

Men den som bara blundar är inte riktigt blind

Även om det vore satan på bekvämt

Och om folkhemspräktigheten ger en ständigt bryderi

Får man kanske gå och titta sej i spegeln

Från min klippa i Ligurien ser jag bönderna som går

Och svänger sina liar ner' i dalen

Dom arbetar med kroppen, under Solens vita klot

För gamlingarna, kvinnorna och barnen

I min stuga är jag allting, ute i världen ingenting

Vilket värde vill jag sätta på mej själv?

Vill jag någonsin begripa den jord vi springer ur

Får jag nog se till att va en smula ödmjuk!