Näckens Polska

Djupt i havet på demantehällen Näcken vilar i grönan sal. Nattens tärnor spänna mörka pällen över skog, över berg och dal. Kvällen härlig står i svartan högtidsskrud, När och fjärran ej en susning intet ljud Stör den lugn över nejden rår, När havets kung ur gyllne borgen går. När havets kung ur gyllne borgen går. O, var dväls du, klaraste bland stjärnor i den blånande skymningsstund? Du, som fordom, en av jordens tärnor var min brud uti havets grund Och när hjärtat brann vid mina ömma slag, Smög så skön och blyg de tjusande behag Mot min barm i den svala flod, Och gyllne harpan stum på vågen stod. Och gyllne harpan stum på vågen stod. Så den sorgsne. Men vid himlaranden Freja huldt genom natten ler. Evigt på den guldbeströdda stranden sina tårar hon glänsa ser. Och sin vän på havet hälsar hon så mild; Vågen speglar darrande den huldas bild! Näcken höres på böljan blå Så gladelig sin gyllne harpa slå. Så gladelig sin gyllne harpa slå. Nattens tärnor, klara stjärnor alla gå till dans i den stilla kväll, När de skära silvertoner skalla över stranden från häll till häll. Men när blodig dagens drott i östern står, Bleknande och rädd den blida stjärnan går; Sorgligt avsked hon blickar ner, Och gyllne harpan klingar icke mer. Och gyllne harpan klingar icke mer.