Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister

Varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle all vår heta längtan

Bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern

Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister

Ont för det som växer

Och det som stänger

Ja nog är det svårt när droppar faller

Skälvande av ängslan tungt de hänger

Klamrar sig vid kvisten, sväller, glider

Tyngden drar dem neråt, hur de klänger

Svårt att vara oviss, rädd och delad

Svårt att känna djupet dra och kalla

Ändå sitta kvar och bara darra

Svårt att vilja stanna

Och vilja falla

Då, när det är värst och inget hjälper

Brister som i jubel trädets knoppar

Då, när ingen rädsla längre håller

Faller i ett glitter kvistens droppar

Glömmer att de skrämdes av det nya

Glömmer att de ängslades för färden

Känner en sekund sin största trygghet

Vilar i den tillit

Som skapar världen