Ensamheten

Du bleka höga land av kristall Ack dina frusna mörka vatten Med ursinnig köld som min själ har tatt Jag blöder mig genom natten Under spirade stjärnbanér, jag är slukad av rymd Du och jag bär en livstid av sorg som tyngd Långa äro nätterna mina - jag vilar under döda träd Blå tunga mörka drömmar, god natt du forna hem Och du är sjuk, jag är tom Ja, jag är tom, så jävla tom inuti Mitt nedärvda vemod från folket bortom solen Mitt vurm för min hembygd till den yttersta domen Så min sista gärning i detta korta liv Deras kroppa skall skändas, statsmaktens svin Då slocknade hela svenska ätten, Då slocknade hela människosläkten En tystnad klädd i vindens sus, Då slocknade världens sista strimma ljus Så min sista gärning i detta liv, ett bokslut för vår becksvarta tid Snart slocknar allt som någonsin Fanns i förnekelsens blödande dekadans Efter det absoluta förfallet Ensamt och kallt ligger där landet Längst upp på en nattsvart jord Frostens hemvist i karga Nord Må jag vittra i fosterjord Som i en urna med stoftet och askan från oss Vi var på höjden av våra levnadsår VI står på branten med flammande dödsdekor English translation: You pale, highlands of crystal O, your frozen dark waters With furious cold who took my soul I bleed through the night Under sprouted stars, I am devoured by space You and I, carrying a lifetime of grief as weight The nights are long - I rest under dead trees Blue, heavy, dark dreams, Good night my former home And you're sick, I'm empty Yes, I'm empty, so fucking empty inside My inherited melancholy from the people beyond the sun My craze for my homestead to the ultimate judgment So my last deed in this short life Their bodies will be desecrated, the powers of state-pigs. Then the whole Swedish strain went out, Then the whole human race went out A silence clothed in the whistling of the wind, Then the last streak of light faded to black. So my last deed in this life, A statement for our pitch black time Everything that ever existed will soon go out, In the bleeding decadence of denial. After the absolute decay The country is lonely and cold At the top of a blackened earth The home of frost in the barren North May I wither in my home soil Like in an urn with the dust and ashes from all of us We were at the height of the age of mankind. Now we stand by the edge of the precipice With the flaming death as backdrop.