Du kommer aldrig få se mig

Hon var kall som en vinterdag Hon sa jag fylldena med lust likt ett andetag Men sen när lusten gick ur fanns det inget kvar Och på frågan om hur fanns det inget svar Lagom till hösten hade hennes kärlek dött för mig Sen skulle lusten fram mot våren blomma upp igen Men men, jag har med åren blivit smartare Så jag saknar inte såren som du skapade Visst är det lustigt när dom återvänder Och hennes vänner kräver att man ska förlåta henne Att hon har ändrat sig, och om jag bara låter henne, Komma tillbaks så ska hon inte va nån dåre längre (aa visst) Det finns ett ordspråk säger nåt i stil med "Att den som ingenting vet kommer aldrig känna tvivel" Du får ta det hur du vill men jag känner de för mycke Du borde veta vad jag tycker Jag lämnar skutan me en klump i min hals Den jag blev utan känner ingenting alls Har fina minnen men jag känner mig fri Du kommer aldrig å få se mig nåt mer... Hon var varm som en sommardag Hennes värme fick tvivlet å domna av Jag kände hopp inför livet rätt som det var Men jag tog inget förgivet, det sån jag va' (you know) Sen gjorde mörkret sig påmind Och mitt förflutna fick huvet å slå slint Efter ett tag börja misstankarna slå blint Jag tappa bort mig, förtappad och småsint Jag tycktes se ett mönster som jag hade sett förut Jag tog logiken till ett fönster å jag kasta de rätt ut Jag kunde höra när det brast och gick itu Jag kunde säkert reparerat det men krafterna va slut Du börja tröttna på mitt märkliga beteende Det e inget märkligt, men det märktes på ditt leende Jag kunde förespå beslutet på din kalla blick Så hårt på slutet att jag tog mitt pick å pack och gick Jag lämnar skutan med en klump i min hals Den som blev utan märkte ingenting alls Har fina minnen å dom kunde blitt fler men, Jag lämna innan jag blev ett problem Jag lämnar skutan me en klump i min hals Den som blev utan märkte ingenting alls Har fina minnen å dom kunde blitt fler Jag lämna innan jag blev ett problem ... (Personen du söker kan aldrig mer nås)