Tusenåriga Stråk

På tiällhedens myrplatå står färgspänsten all Längs urgamla landmärken våta Betagen av växtrikets förföriska kall Dess prunkande och skrimrande gåta Jag reser i regnskuggans dävna rike På höglandsslättens allvarsgrönskande dunkel Med känslan; som markernas jämnlike En värdväxt för orkidé och isranunkel Jämmerdal i ljus undanskymd Längs tusenåriga stråk En vid horisont med oändlig rymd Spridda tecken från samma epok Mager jordmån märkt av köld Längs tusenåriga stråk Under höstfrostens glittriga sköld Allt ur samma röst, allt ur samma språk I dalgången dras jag mot vattenbryn Där den flyktiga morgondimman tågar Den kommo från djupet, den kommo ifrån skyn Och frammanar alla syner som av storslagenhet lågar Stiglös utpost för denna vandringsgesällen Medan dvärgbjörksnåren hätar sitt spröda skuggvalvla däröver Lågalpina videbälten ger mig ro och viloställen Rötter inrunder ger mig den huldhet jag behöver Jämmerdal i ljus undanskymd Längs tusenåriga stråk En vid horisont med oändlig rymd Spridda tecken från samma epok Mager jordmån märkt av köld Längs tusenåriga stråk Under höstfrostens glittriga sköld Allt ur samma röst, allt ur samma språk Öppen för skridande villfarelse på mo och mad Bergklyftan siras av solens ljusa lyfting Lockad av alstringsrika rännilars sorlande serenad Som stiger ur fjällsjöns djupa syftning