Han kom med mig
När jag drog bort den våren
Som en hund
Följde han mig tätt i spåren
Jag var glad åt hans sällskap
När jag sökte guldets land
Men Kristina, guldet blev till sand
Vi slet ont
Ja allt gott fick vi försaka
Ofta grät han och bad:
"Ta mig tillbaka"
Men jag vägrade alltid
Fast jag tvekade ibland
Åh Kristina guldet blev till sand
Han, som var min kamrat
Han trodde mitt ord
Fast jag redan då
Såg att längs denna väg
Fanns knappast den jag ville nå
Över prärien kom vi till en öken
Vi gick vilse och började se spöken
Man hör vatten som porlar
När ens huvud står i brand
Åh, Kristina guldet blev till sand
Jag som var hans kamrat
Jag tog honom över över land och hav
Öken öken vinden har höljt
Ett täcke över hans tysta grav
Ur en stinkande källa drack han vatten
Han blev sjuk
Och gick bort från mig den natten
När hans blick hade slocknat
Då gled klockan ur hans hand
Åh, Kristina guldet blev till sand
Åh, Kristina guldet blev till sand
