Flykten Fran Sverige

Som en klagosång ljöd sirenens ljud, här kom det krig vi hade väntat på Hela staden tycktes plötsligt stanna upp och andas ut den 5: e maj år 2032 Det har aldrig vart så tyst som denna försommarnatt, jag minns stillheten som igår Som om vi fann varandra i insikten att denna stad var inte längre vår Jag såg jaktplanen flyga lågt mot vår hamn, sen kom det värsta ljud jag har hört Och min pappa lyfte upp mig i sin famn och sa: "Nu är varvet förstört" Jag minns nätter i skyddsrum med fladdrande ljus, jag mins mäns och maskiners vrål Jag minns gråtande kvinnor och raserade hus och en stank av bensin och stål Vår angripare var en militär övermakt, det blev en effektiv invasion För att undvika en fullständig slakt skrev vi snabbt på en kapitulation Från Stockholm i öster till Götet i väst, ja i varenda större stad Ställde segraren till med en hejdundrande fest och en gigantisk militärparad Först trodde vi allt skulle vara som förr, vi behöll våran statsminister Men snart började patrullerna gå dörr till dörr i jakten på terrorister Vårt kvarter stank kroniskt och kvävande bränt, varje natt var det nytt som brann Varje dag fick vi höra om någon vi känt som oförklarligt försvann Och jag vaknade en natt av ett rasande dån, nu hade turen kommit till oss Och min mamma skrek: "Vi måste härifrån, vi kan inte gömma oss, vi kan inte slåss!" Och vi sprang genom gränder och mörka kvarter, jag försökte att svälja min gråt Genom parker och dungar och sen lyftes jag ner i en läckande segelbåt Havet var svart och evighetsstort, i fjärran såg jag Göteborg Och då insåg jag plötsligt vad vi hade gjort och jag grät utav lättnad och sorg Det var den sista bild av mitt födelseland som jag någonsin såg Men min mor och far tog mig i varsin hand, sen sa dom: "Kom ihåg..." "Det ligger ett hus hemma i Dalarna vid Lilla Mojesjön Där hör man lärkans sång i alarna, där blommar ros och rönn Och i sjön ligger en eka som byggdes av din far Där ser man löjan leka, där – står huset kvar" Jag hörde hojtande hesa röster när vi sakta gick mot land Jag såg en helt ny sol i öster och en bunt sedlar i pappas hand Och jag lyftes i land av en rökande man som sa: "Din far og jej er kjent" Sen bytte en bilnyckel och pengarna plats med varann och vi fick falska pass och dokument Jag hade vart vaken under hela vår flykt, längre än någonsin förut Men nu låg jag i baksätet stilla och tryggt, så somnade jag tillslut Jag blev vaggad till ro av vår böljande färd, sjöngs till sömns av en brummande bil Och jag vaknade igen till en främmande värld, vi hade sträckkört två hundra mil Men istället för skogar och böljande fält låg här tätpackat och uppå rad Skjul och baracker och tusentals tält som en snabbt ihopslängd stad Det var som en bild ur en skrämmande dröm "Varför stannar vi här", frågade jag Och mammas röst var både sorgsen och öm när hon sa: "Vi måste bo här ett tag" Det var en stad utav hunger, en stad av köld, jag var mager och illa klädd Det var en stad av våld, det var en stad av stöld, jag var nästan alltid rädd Och vårt nya hem hade väggar av tyg – ett litet skjul, det var allt det var Jag låg vaken om natten och lyssna i smyg på vad mina föräldrar sa En natt hörde jag far sa: "Då är vi överens, snart kommer kriget vara ifatt Det går en bergsväg till landets södra gräns och vi blir upphämtade i natt" Sedan kom en militärpolis och han viskskrek: "Skynda på!" Men sen såg han mig – och han verka frysa till is och sa: "Jag har bara plats för två" Min mamma log, hon krama mig hårt, sen viskade hon nåt till min far Och hon sa: "Älskling, jag har aldrig gjort nåt så svårt, men jag kommer stanna kvar" Jag började darra, jag kvävde ett skrik och hon bad mig: "Min kära var tyst" Och far stod förstenad och blek som ett lik när han för sista gången blev kysst Hennes skepnad blev mindre ju längre vi for, den vackra skepnaden, den mjuka hyn Att förlora en mor – att förlora en mor! – är att förlora solen i skyn I ett bagegeutrymme låg jag och min far, en gråtande pojke och man Nu visste vi inte längre var vi var men vi viska till varann: "Det ligger ett hus hemma i Dalarna vid Lilla Mojesjön Där hör man lärkans sång i alarna, där blommar ros och rönn Och i sjön ligger en eka som byggdes av din far Där ser man löjan leka, där – står huset kvar" Jag visste direkt att nånting var fel, när vi plötsligt bromsa in Och när rösterna hördes blev jag alldeles stel, far tog min hand i sin Och fastän jag inte fatta ett ord och fast jag ingenting kunde se Kom allt tillbaka ifrån kriget i nord, det här var män från fiendens armé Och jag ser än idag hur luckan slits upp, jag känner nattens oändliga köld Jag ser hur far flyger ut och gör sin väldiga kropp till en levande sköld Och jag känner hur allting ger vika, jag hör hur bilen startar igen Och när jag äntligen slutade skrika hör jag den ändlösa tystnaden Jag har ingen aning om hur länge vi for, kanske en vecka kanske ett år Jag låg stilla och drömde om far och mor utan ett ord och utan en tår Och resan nådde sitt mål till slut, jag blev avsläppt i en liten by Och chauffören visa mig vad som var österut, men nu var jag trött på att fly På ett höloft gjorde jag mig förberedd, jag skulle aldrig vakna mer Men jag frös inte längre, jag var inte rädd, när jag långsamt la mig ner Då hörde jag plötsligt hur någon kom in, försiktigt titta jag fram För första gången någonsin, hörde jag ordet: "Salam" Jag bor än idag på den förlovade gård, här vill jag alltid stanna kvar Där jag för snart tjugo år sen blev tagen i vård av min fostermor och –far Jag är en kritvit man i ett gyllene land och mitt skinn blir ofta bränt Och mina vänner skojar med mig ibland om min aningen svenska accent Min fru är en duva och ett lejon i ett, hon har en skönhet som en demon Och hon är tusenfalt älskad sen dagen hon gett oss vår underbara son Han har sin faders hår, sin mors mörka hy, han ska snart fylla fem Samma ålder som jag då jag tvingades fly från det som en gång varit mitt hem Han låg i mitt knä, jag smekte hans hår, det var kväll, han var trött Då sa han: "Pappa, det är nåt jag inte förstår – hur kan mitt hår vara rött Hur kan mina ögon va blå, vad kommer jag egentligen ifrån?" Jag tror aldrig jag älskat honom mera än då, så sade jag: "Min son..." "Det ligger ett hus hemma i Dalarna vid Lilla Mojesjön Där hör man lärkans sång i alarna, där blommar ros och rönn Och i sjön ligger en eka som byggdes av din far Där ser man löjan leka, där - där står huset kvar"