Pappa

Pappa, där du vilar i din himmel eller grav Må ingen störa friden eller ställa flera krav Du brukade vår jord och gav oss livets bästa bröd Du gnodde för oss andra Som irrande får vandra Som trampar på varandra – jorden där vi gick är död Pappa, du som visste allt om tunnland och hektar Jag kunde offra konsten för bilden jag har kvar Av dej bland folk och fä och nån gång med din fiol Som fick din blick att glimma Fast inga barn fick stimma Fast du var trygg som urberg var du fjärran som en sol Pappa, ändå levande som ryps och raps och råg Din blick var blå och fylld av havre mest varthelst du såg När skoporna tog sådden, såg du snett på ditt gevär Och svor åt dessa jävlar Som skövlar och som skrävlar Du stäcktes innan tjälen gick ur jorden du höll kär Pappa, du kunde aldrig rasta längs den väg du gått Eller unna dej att njuta av vad du och andra sått Du lever i mitt hjärta och strax intill den gård Där du fick sno och ila Har du fått ro och vila Och vinden smeker gräset runt graniten på din vård Pappa, varför gråter jag och varför är det så Att dagarna känns tomma och att nätterna känns grå Jag vet att ingenting är lätt men är det mödan värt Att leva snett och såra Och göra svaren svåra Och sträva fast man innerst inne ingenting har lärt Pappa, när det kryper under skinnet och blir kaos Och när jag skenar fastän jag behöver ta en paus Då tänker jag på dej och det liv du levt och sett Bland smedjor, skjul och stallar Bland trädor, stubb och vallar Och undrar hur det nu har kunnat bli så skevt och snett Pappa, varför drunknar all min visshet i en flod Av missmod, hat och alkohol som flyter i mitt blod Och varför gör jag det jag vet att ingen mänska bör Jag ber dej inte svara Jag ber dej bara vara Hos mej en liten stund innan också natten dör Pappa, där du vilar i din himmel eller grav Må du sova sött och må du nu få koppla av Den kamp du måste föra och det slit som gav oss bröd Den väg vi måste vandra Hur ska jag kunna klandra Dina fel när också jorden där du sått är död